Vilket spö och vilken lina till regnbåge?

En regnbåge på tre kilo drillas hem på nästan vilket spö som helst. Problemet med utrustning i put and take är sällan att den är för klen — det är att folk köper ett spö som är byggt för något annat. Ett gäddspö kastar inte en 3-grams spinnare, och ett ultralätt öringspö orkar inte lyfta en fisk ur en håv i blåst.

Spinnspöet — ett spö räcker

Det första spöt bör vara ett spinnspö. Det klarar både bottenmete med deg och spinnfiske, alltså de två metoder som fångar mest fisk i ett put-and-take-vatten. Flugspö är roligt, men det löser inte fler situationer än spinnspöet gör.

Längd

7 till 9 fot (ungefär 2,1–2,7 meter) täcker allt. Tänk så här:

7–7,6 fot — kortare, mer exakt, lättare att hantera på trånga bryggor eller där det står buskar bakom dig. Bra på små dammar.
8–9 fot — kastar längre och håller upp linan bättre över vattenytan. Bättre om du står på en öppen strand och behöver nå ut till 40–50 meter.

Står du inför valet och inte vet var du kommer fiska: ta 8 fot. Det är kompromissen som fungerar överallt.

Kastvikt

5–25 gram är den mest användbara kastvikten. Den spänner över hela put-and-take-registret: en 3-grams spinnare med ett litet tyngdsänke, en 15-grams bottenrigg, ett skeddrag på 12 gram.

Kastvikten är inte en gräns för hur mycket spöt tål — det är intervallet där spöt laddar och kastar som det ska. Kastar du 4 gram med ett spö märkt 20–60 gram laddar spöt aldrig, och betet går knappt någonstans.

Vill du fiska riktigt lätt (spinnare i storlek 0–2, små jiggar) är 3–15 gram ett bättre val. Men då blir du begränsad i blåst.

Aktion

Medium eller medium-fast aktion. Ett spö med fast aktion (böjer sig bara i toppen) ger bra kastkontroll och krokning, men en regnbåge som slår upp och skakar vid ytan spränger lätt en tafs på ett stumt spö. Ett spö som böjer sig ner i mitten fungerar som en stötdämpare.

Det är också därför du sällan behöver panika över en tunn tafs. Spöt och rullbromsen gör större delen av jobbet.

Rulle

En stationär rulle i storlek 2000–3000 matchar spöet. Storleksangivelserna skiljer sig mellan tillverkare, men principen håller: 2500 är standardvalet.

Det som betyder något:

Bromsen ska vara jämn. Dra ut lina för hand med bromsen inställd. Går den i ryck kommer den slita av tafsen på en rusning. Det här är den enskilt viktigaste egenskapen hos en rulle och det som skiljer en billig rulle från en bra rulle.
Linkapacitet på minst 100 meter av den lina du tänker använda. Du kommer aldrig behöva 100 meter, men en rulle som är fylld ända upp till kanten kastar bättre.
Kullager spelar mindre roll än marknadsföringen antyder. Sex bra lager slår tio dåliga.

Ställ in bromsen så att du kan dra ut lina med måttlig kraft — ungefär en fjärdedel till en tredjedel av linans brottstyrka. Hellre för löst än för hårt.

Lina — monofil eller flätlina

Linvalet påverkar fångsten mer än spövalet gör.

Monofil (nylon)

Monofil lina är sträckbar, cirka 20–30 procent. Den töjer sig när fisken rusar och förlåter hårda ryck och slarvig bromsinställning.

Fördel: stötdämpande, billig, nästan osynlig i vattnet, glider lätt genom ringarna.
Nackdel: dålig kontakt på långa avstånd, minns spolens form (spiralminne), åldras av UV-ljus och bör bytas varje eller varannan säsong.

För bottenmete med deg är monofil förstahandsvalet. Sträcken gör att fisken kan suga i sig betet och simma iväg utan att direkt känna motstånd, och den förlåter det hårda mothugget som nästan alla nybörjare gör.

Flätlina

Flätlina har i princip ingen sträck alls.

Fördel: direkt kontakt med betet, du känner varje hugg och varje botten, tunnare diameter för samma styrka vilket ger längre kast.
Nackdel: ingen stötdämpning — ryck går rakt in i kroken och kan slita ut hål i regnbågens mjuka käftvävnad. Syns tydligt i vattnet. Dyrare.

För spinnfiske är flätlina ett lyft, särskilt när du fiskar djupt eller långt ut. Men den kräver alltid en tafs.

Linstyrka i praktiken

En vanlig utsatt regnbåge väger 0,8–2 kg. Storfiskvatten sätter ut fisk på 3–6 kg, enstaka över det.

Linval	Diameter	Styrka (ca)	Passar
Monofil	0,20–0,25 mm	4–6,5 kg (9–14 lb)	Bottenmete, allroundfiske
Monofil, storfiskvatten	0,28–0,33 mm	8–12 kg (17–26 lb)	Vatten med fisk över 4 kg
Flätlina	0,10–0,14 mm	5–8 kg (12–18 lb)	Spinnfiske

Styrkorna gäller kvalitetslinor — billiga monofiler ligger ofta en bit under vad förpackningen lovar. Utgå från brottstyrkan du vill ha och kontrollera diametern efteråt, inte tvärtom.

På flätlina är millimeterangivelsen dessutom opålitlig. Linan är inte rund, tillverkarna mäter olika och siffran är regelmässigt i underkant. Jämför brottstyrka eller den japanska PE-skalan i stället för diameter när du väljer fläta. Vid samma styrka är fläta typiskt 35–45 procent tunnare än monofil.

Överdimensionera inte. En 10 kg monofil på ett put-and-take-vatten ger färre hugg, kastar sämre och gör inget som en 0,22 mm inte redan gjorde.

Tafs och fluorocarbon

Tafsen är den sista biten lina mellan huvudlinan och kroken, vanligtvis 50–100 cm.

Fluorocarbon har ungefär samma ljusbrytningsindex som vatten och syns därför sämre än nylon. Den är också styvare och tål skav bättre. I klart vatten — vilket många put-and-take-dammar är, särskilt på våren — gör en fluorocarbon-tafs skillnad.

Praktiska riktvärden:

Tafsen ska vara något klenare än huvudlinan. Fastnar kroken i botten eller i en gren går tafsen av först, och du förlorar en krok istället för hela riggen.
0,20–0,25 mm (ungefär 4–6 kg) räcker till normal utsatt fisk.
0,28–0,30 mm på vatten med grov fisk.
Använder du flätlina är tafsen inte valfri. Fläta direkt mot krok syns för mycket och saknar all stötdämpning.

Knyt huvudlina mot tafs med en dubbel uni-knut eller FG-knut, eller använd en liten lekande virvel om du fiskar med spinnare — spinnare snurrar upp linan annars.

Flugspö som alternativ

Vill du fluga fungerar klass 5 eller 6, 9 fot för i stort sett allt put-and-take-fiske. Klass 5 är trevligare för nymffiske och små flugor, klass 6 hanterar blåst och tunga streamers bättre.

Ta två linor om du får välja: en flytlina för nymf under indikator och torrfluga, och en sjunklina eller sjunktafs för streamer på djupare vatten. Just på put-and-take-vatten där fisken ofta står djupt fångar sjunklinan mer fisk än flytlinan gör.

Tafsspetsar på 0,16–0,20 mm räcker. Flugfiske efter regnbåge förtjänar en egen artikel — det här är bara vad du behöver veta för att inte köpa fel klass.

Det som ligger i väskan

Fyra saker till i väskan:

Håv. De flesta anläggningar kräver eller förutsätter håv, och många kräver gummiklätt nät — det skadar slemskiktet mindre. En regnbåge på två kilo som lyfts i linan ryker.
Peang eller avkrokartång. Går snabbare än fingrarna och håller fisken i vattnet om du ska återutsätta.
Avlivningsklubba. Ett rejält slag i huvudet direkt bakom ögonen. Att låta fisk ligga och kvävas i en hink är varken tillåtet eller nödvändigt — fisk ska avlivas omedelbart. Många anläggningar har krav på detta i sina regler.
Kniv. För att bloda ur och rensa på plats om anläggningen tillåter det.

Det du inte behöver som nybörjare

Ett andra spö. Många vatten tillåter bara ett spö per dagkort ändå.
Ekolod. På en damm på en hektar hittar du djuphålan genom att kasta ett sänke och räkna sekunder tills det når botten.
Flugbindningsutrustning. Köp flugor tills du vet vilka du faktiskt använder.
Dyra spinnare i tio storlekar. Tre färger i två storlekar täcker det mesta, vilket bete-artikeln går igenom.
Vadare. De flesta put-and-take-vatten fiskas från land eller brygga, och en del förbjuder vadning helt.

Sammanfattat

Spinnspö 8 fot, kastvikt 5–25 gram, medium aktion. Stationär rulle 2500 med en jämn broms. Monofil 0,22 mm, fluorocarbon-tafs 0,20 mm. Håv, tång, klubba. Det tar dig genom nittio procent av allt put-and-take-fiske i Sverige.

Nästa steg är att välja bete och läsa på om metoder. Är du helt ny, börja med vad put and take är och leta upp ett fiskevatten i närheten.